Du behöver inte vistas många nätter på Hägersten innan du får kontakt med fenomen som inte låter sig förklaras...
Stina
Löfgren, sondotter till gårdens rättare Carl Valfrid Hemming,
berättar om hur hon på 1930-talet gick kvällspromenad med sin
trolovade Ragnar. De stannade till utanför spannmålsboden
för att vänslas. Båda stelnade dock till då de tydligt
såg en döskalle i ett av de gallerförsedda fönstren. De tittade
en gång till: samma syn. |
På 1930-talet bodde ingen på gården på vintrarna. Elvira var rättaren Carl Valfrids sonhustru. Hon berättar om när en fru Sandén skulle hämta några kvarglömda saker från höstflyttningen. När hon gick upp för trappan i huvudbyggnaden hörde hon skratt och musik från stora salen. Hon öppnade dörren och såg då salen full med dansande par i gammaldags festkläder. "Vad försigår egentligen här?" ropade hon men fick inget svar. Allt flöt sedan ut i dimma och hon såg bara ett tomt salsgolv |
Nutida hemsökelser består av rastlösa vandringar på folktomma våningsplan. Dörrar stängs med en irriterad smäll. Vattenkranar sätts på. Fjärrkontroller får ett eget liv och glas flyttas av osynliga händer